All anledning till oro…

Observera

Denna text publicerades första gången den 28 januari, 2021. Den kan därför innehålla information eller ståndpunkter som är inaktuella. Den finns tillgänglig på hemsidan för arkivändamål.

Det finns all anledning till oro. Jag borde inte skriva det, men så ser det ut. Och oron i samhället ökar, den inre, psykiska oron såväl som en slags yttre rastlöshet, individuell och gemensam. Och det finns anledningar. Vi lever in en tid av stor förändring, där de sätt vi hittills valt att leva på och tänka i världen inte håller för de utmaningar vi står inför.

Människor söker efter något att hålla fast i, när så mycket är i rörelse. Det kan vara det gamla, invanda eller en rörelse som känns trygg att följa med i. Konfliktytorna ser ut att öka, men kanske ökar också en slags gemensam yta av osäkerhet som skulle kunna bli en plats för nya relationer och nya tankar? Det behövs mod och vilja att stå kvar i det obehag som uppstår, en önskan om att se lite mer, lite djupare och längre på det som ligger framför oss. Våga ana att vi delar oron, även om den tar sig så olika uttryck.

Känn ingen oro?

”Känn ingen oro”, sa Jesus. Eller som i berättelsen om systrarna Marta och Maria, hans ord till Marta: ”Du gör dig bekymmer och oroar dig över så mycket, fast bara en sak behövs.” Vad gör jag med de uppmaningarna nu? 

När Jesus talar om att inte oroa sig handlar det tydligt om att ha tillit. ”Tro på mig”, vi kunde skriva: Lita på mig. Det kommer bli svårt, men lita på mig. Martas bekymmer om att ordna med allt, är oron som vill ha kontroll över situationen, som styr och ställer. Jesus talar om att inte oroa sig, men plågas själv av ångest innan han grips i Getsemane. Trots ångesten väljer han tilliten, står kvar i det ofattbart svåra. Så öppnar han en väg där oro och tillit inte måste hållas isär, gestaltar den förtroendefulla gudsrelation där tillit kan växa.

Jag söker en väg att leva i tillit. Jag har valt att öppna ögonen för att se så klart jag orkar på hur klimatkrisen förändrar livsvillkoren och på den skuldbörda som människor bär. Jag bär en tung sorg över hur det helt osannolikt vackra och komplexa samspelet i biosfären rivs sönder, för att vi människor förlorade förmågan att se medskapelsen som något som inbjöd till tillit. Följden av att allt utanför oss i vår tankevärld blev resurser, ett förråd för människans godtyckliga nyttjande. Frukten av att människan inte längre orkade vänta på rätt tid att skörda utan ville ha allt nu. Kontroll före tillit. Det har skapat en värld full av oro.

Kärlekens blick

Till Marta och Maria talar Jesus om att välja det enda som behövs. En tillitsfull relation. En närvaro och ett lyssnande till den som skapar allt. Barmhärtighet som växer nära den som är barmhärtig. Han inbjuder till tillit, trots svårare steg. När jag idag vill välja tillit är det inte för att allt är lugnt. Jag har stått (och står ibland) som Marta framför Jesus och bråkar över att han inte ser till att allt blir bra. Han lyssnar alltid. Sedan ser jag att hans blick inte väjer undan, att han är kvar. Och jag minns hans ångest, hur han gråter över Jerusalem, över dem som inte förstår var freden bor. Min sorg och min oro är i goda händer.

Jag söker fortfarande efter vägar att låta tilliten växa i en orolig tid. Bönen, som övandet av en kontemplativ (dvs kärleksfull) blick på tillvaron som den är, tror jag är en viktig väg. En enklare livsstil är en annan. En orolig tid ger oss all anledning att odla vår tillit. 

Lena Bergström

De bibelsammanhang som används finns i Johannesevangeliet, kapitel 14 (Känn ingen oro) och i Lukasevangeliet, kapitel 11, vers 38 och framåt om Marta och Maria.