En inbjudan att göra skillnad

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton publicerades för första gången 1964 i boken Sagor för barn över 18 år av Tage Danielsson. Vi är många som på julafton bänkar oss framför våra TV-apparater för att se den berättelsen. För en del av oss är det nästan ett måste. En del av oss kan varenda replik i berättelsen. Jag tänker att berättelsen är som ett statement in i vår samtid, och så har det varit ända sedan sagan kom till och den började visas i SvT 1975.

Det är lätt att ironisera över hur denne rikemansson plötsligt får klart för sig att alla inte har det lika förspänt som han själv. Inte alla har en pappa som äger ett stort varuhus och tycks kunna ta med sig hem vad än man behöver. Det Karl-Bertil gör är ingen större uppoffring. Hans tur bland stadens fattiga blir som en utflykt. Sen är han tillbaka i sitt ombonade hem med sin lätt överbeskyddande mor och allt det han behöver. Det går ingen nöd på Karl-Bertil.

Egen inre tillfredsställelse?

Nånstans där i filmen säger Karl-Bertil Jonsson de klassiska orden: ”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.” Vi kan tänka om det som lillgammalt. Lite förnumstigt. Och det knyter an till den diskussion som dyker upp med jämna mellanrum, lite som ett misstänkliggörande av allt socialt arbete, nämligen att detta att göra gott först och främst är en fråga om den egna tillfredställelsen. Välgörenhet får en dålig klang. Om vi nu ska kalla det för välgörenhet? Jag tänker att det är att göra det lätt för sig, att på det här sättet slå igen dörren för den godhet som är genuin och vill bli konkret.

Visst kan vi få skänka en tanke av tacksamhet över allt det ideella arbete som utförs i bl.a. kyrkor och församlingar. Vilka skulle vi vara om det inte vore för alla dessa frivilliga insatser? Vi är på många sätt en frukt av många människors frivilliga arbete. Ständigt bevisar vi hur mycket som kan ske när många går samman för ett och samma mål. Det finns en närmast oanad kraft i detta. Som att inget kan hindra oss. Så varför hålla igen? Varför skapa dåligt samvete? Varför lägga band på det goda som vill finna konkreta uttryck.

Skapade att dela

Jag tänker att det är som Karl-Bertil Jonsson säger, att allt detta ideella arbete är ”den grund varpå samhället vilar”. Vi säger med allt vårt frivilliga arbete att vi vill vara med och föra samhället i en riktning där ingen ska behöva lämnas därhän. Visst skulle vi vilja att samhället vore annorlunda än att många ändå hamnar i fattigdom och stor utsatthet, och ingen skulle behöva förlita sig på ett frivilligt socialt arbete, men samtidigt får vi säga att nu är världen så här, och vilka är vi att backa undan. Det håller inte att skjuta det ifrån oss och säga att detta är en sak för samhället. ”Vi betalar ju skatt, bla, bla bla…”

I grund och botten hör det samman med tron att det är till detta Gud har skapat oss. Mitt liv hör samman med en annans liv och mina resurser är inte bara ämnade för mig utan ska delas med andra. Du och jag blir till i mötet med en annan. Vi förstår mer om oss själva och våra liv i mötet med en annan. Lite det som hände Karl-Bertil Jonsson.

Volontär – i gemenskap

Jag tror det är rätt att säga att det i samhället finns en törst bland många att få vara med och göra skillnad för en annan. Ett gott exempel på det är när Volontärbyrån, på uppdrag av Ny Gemenskap i Stockholm, släpper de tre hundra volontärplatserna till Jul i Gemenskap – tre dagar av ett alternativt julfirande. Så många, många fler än tre hundra hör av sig och vill vara med. Jul i Gemenskap bidrar till att skapa ett nytt sätt att fira jul. För en del blir det ett legitimt sätt att få krångla sig ur det man uppfattar som alldeles för snäva familjetraditioner. Och så möjligheten att få fira jul med alldeles nya bekantskaper och på ett annorlunda sätt.

Sedan många år inbjuder Ny Gemenskap i samverkan med församlingar i Stockholm till Lunch i Gemenskap. Så erbjuds den som behöver ett mål mat eller ett par timmar av gemenskap ett sådant tillfälle, många av årets lördagar. Detta är möjligt för att så många volontärer vill vara med och göra detta möjligt. Det är praktiskt och konkret och vi gör det tillsammans. Och vi är med om att göra skillnad i många människors liv.

Tillsammans är ordet

Tillfällen som dessa hjälper oss också att förstå hur sammansatt samhället är. Att det många av oss så ofta tar för självklart inte är självklart för alla. Jag tänker också att vi lite som Karl-Bertil Jonsson då bidrar till att omfördela välfärdens resurser. Att vara volontär i det här sammanhanget är att ta aktiv del i arbetet för en bättre värld. Vi lär oss också att vi inte kan förändra situationen för alla, men vi kan göra en del, och det räknas. Och vi gör det.  Lika frimodigt som vi bjuder på lunch, ber vi också andra att bidra för att göra detta arbete möjligt.

Tillsammans är ordet. Vi har all anledning att säga ett oreserverat ”ja” till allt detta! När vi upptäcker att det är möjligt att göra skillnad på ett håll, förstår vi att det är möjligt också på ett annat håll. Så blir detta för många närmast en livsstil, där mycket ställs på sin spets och får lov att omvärderas. Vad är det som är viktigt i livet? Vad är det som är viktigare än annat? Och vad är mitt bidrag till en sådan omställning?

Claes-Göran Ydrefors, pastor och volontär