Finns det inget balsam i Gilead?

En vecka har gått igen, och den har inte alls passerat obemärkt. Vad tar du med dig? Vad behöver du få lämna? Jag tar med mig ljuset, promenaden över Västerbron i måndags, goda samtal som för vidare. Jag tar med mig allvaret, det som mer och mer mest liknar sorg över Jorden vi ärvde… Jag tar också med mig ett läkande balsam och lämnar en del onödigt inre bagage.

Finns det inget balsam…

Jag prenumererar på en daglig meditation från Center for Action and Contemplation (cac.org) och den här veckan har afro-amerikanska spirituals varit temat. Den kontemplativa ådran i sångerna, sånger som är vilan och kampen, bönen och arbetet, tilliten och oron i skön förening. Torsdagens meditation landade i mig, och det handlade om balsam.

Profeten Jeremia gråter över sitt folk (Jer. 8:22) och frågar: Finns det inget balsam i Gilead? Finns det ingen läkare? Finns det inget att göra åt såren som inte vill läka… En spiritual plockade upp frågan och svarade: There is a balm in Gilead! Jag letade rätt på Mahalia Jacksons inspelning av sången, satte den på repeat och lät den skölja över mig. Gång på gång. En sång född mitt i protest och lidande, som lånar sin uthållighet av Jesus, som lutar sig mot kärleken som fått kropp. Refrängen lyder: ”There is a balm in Gilead To make the wounded whole; There is a balm in Gilead To heal the sin-sick soul.”Verserna säger: Ibland känner jag mig missmodig och tänker att mitt arbete är förgäves, men den Heliga Anden väcker min själ igen. Om du inte kan predika som Petrus, eller be som Paulus, så berätta om Jesu kärlek, att han dog för oss alla.

Missmodig ibland

Ja, ibland känner jag mig missmodig. Ibland känns kampen för klimaträttvisa överväldigande. Insatserna som görs för att bromsa uppvärmningen och restaurera vildmarken är än så länge helt otillräckliga, och det jag gör är ju inte ens en smula. När glaciären i Himalaya kalvade i veckan berättar den om en framtid där över en miljard människor hotas av vattenbrist, för att glaciärerna som fyller på floderna är på väg att försvinna. Ja, jag känner mig missmodig. Det ser så lite ut, det jag gör. Det vi gör. Och jag kan också känna mig missmodig i mitt uppdrag som pastor att dela min tro på Jesus Kristus. Jag hittar sällan orden för det där som gör all skillnad för mig. Närvaron. Var är Gud i allt det här som händer nu?

En väg till liv

Mahalia sjunger att det finns ett balsam som helar och läker såren. Jag låter orden närma sig mina sår, min trötthet. Det är som om sången blandar sitt balsam med min oro. Du vet, han dog för oss alla, sjunger hon. Ja, jag vet. Döden har inte sista ordet. Guds kärlek är invävd i allt skapat, det som ser mörkt ut är ibland en väg till liv. Den tron har gett människor i generationer före mig kraft att gå vidare, drömma och kämpa för en bättre värld. Det finns en helande kraft i Gilead. Det betyder inte att allt är väl. Att kampen är över. Men det lyfter blicken från min begränsade horisont och ger mig nytt mod.

Lena Bergström