Koltrastsång och sinnesro

Koltrasten berör mig så starkt. Den sjunger med en ton så till brädden fylld av både svärta och jubel. Till och med när den väcker mig på natten, innan gryningen, så finns där ett tilltal som jag inte kan värja mig ifrån. Det är som den lyfter något av den tyngd jag bär mot himlen. Och som om den drar något av himlens glädje in i mig. Det finns ett nav, en punkt där allt hålls samman, sjunger fågeln. Och jag tror.

Jag blir den här tiden allt oftare sittande med orden. Hittar inte rätt. Stryker och ändrar. Det slår mig att jag kanske längtar efter att vara tyst. Inte för att jag inte vill tala eller skriva. Men för att det enda som kan göra den här tiden rättvisa är en röst som liknar koltrastens. En röst som kan bära smärtan mot himlen och samtidigt jubla över att finnas till. Den rösten lyssnar jag efter.

Så när jag lyssnar efter Guds röst i vår tid tänker jag på koltrasten. Den tonen. Och jag tänker på träden. De som bara viskar stilla, där de står. Livsviktiga, enkla. Men jag tänker också ofta på Keelingkurvan. Den kurva som redovisar mängden koldioxid i atmosfären, dag efter dag, som ett sakligt vittne om den stora förändring som pågår. Täcket runt vår jord blir tätare, jorden allt varmare. Jag lyssnar efter Guds röst och hör ord om en skapelse som längtar och våndas. Anden suckar och ropar. Vad är nödvändigt? Vad har kommit mellan oss och livet?

Vi vet att vi lever i en märklig tid. Den osäkerhet som alltid präglar livet har blivit brutalt tydlig. Vi kan inte mötas så självklart och enkelt som vi varit vana. Ingen kan ge klara besked om när allt är över. Vi famlar och gissar, vi försöker vara handlingskraftiga och tänka rätt.

Jag tänker på Too-ticki, från Tove Janssons böcker, som underfundigt säger: ”Allt är mycket osäkert, det är just det som lugnar mig”. Det finns en slags befrielse i att inse att tillvaron rymmer ett mått av osäkerhet, kanske till och med ett stort mått. Det finns sådant vi inte har kontroll över, sådant vi inte rår på. Men det finns också ett utrymme runt oss där vi har ansvar och möjligheter. Det finns steg att ta som är våra.

Sinnesrobönen handlar om detta. Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. Det är en bön om urskillning, om att hitta platsen mellan uppgivenhet och högmod. Sinnesro ska inte förväxlas med resignation. Det är mer en fråga om klarsyn och överlåtelse. Att komma till en punkt där jag ser klarare på förutsättningarna och vågar möta livet sårbar. Acceptans är inte att ge upp inför orättvisor, det är att se klarare på sin utgångspunkt.

Efter det kommer bönen om mod att förändra det jag kan. När vi slutar fäktas med det som inte går att ändra kan vi ta itu med det som är vår uppgift. Och det kräver mod. Ja, att fäktas med det omöjliga kan vara ett sätt att fly från det som behöver göras. Att faktiskt göra det vi kan är utmaningen. Att våga använda den röst vi har.

Är det kanske överlåtelsens styrka jag hör i koltrastens sång? Den där lilla, sårbara kroppen som vågar sjunga ut med allt den har, allt den är. Buren av den livskraft som också bär oss. Jag tror Guds röst i vår tid lockar oss till större tillit, att fullt ut både våga ge oss in i själva livet och ge ut oss själva för livets skull.

/Lena Bergström